Publicerat på Lämna en kommentar

En scarf med hundra knytningar

På en loppis (var annars?!) hittade jag The Vienna Scarf. Det är en trekantig tygbit och en fyrsidig broschyr om alla de sätt man kan knyta den på. Lite som en scarfversion av The Infinity Dress.

Jag vet tyvärr inte hur gammal scarfen är. Frisyrmodet borde kunna ge ledtrådar men jag är inte så bra på frisyrmode. Sjuttiotal? Borgerligt, österrikiskt sådant?

Tricket är att det är inklippt på kortsidorna, så att scarfen ska sitta bättre runt halsen.

Jag har försökt knyta alla varianter, men eftersom scarfen är gjord av värsta sortens konstmaterial så blir det inte så snyggt. Däremot tänker jag sy den i siden eller mjuk polyester, för att se om det blir bättre.

Rapport utlovas! Om du själv vill prova är långsidan av triangeln 130 cm.

Publicerat på Lämna en kommentar

Böcker om återbruk

En underkategori i min samling är böcker om återbruk. För hundra år sen ingick återbruk som ett normalt inslag i husmorsböcker. Husmorsböcker är det enklaste sättet att hitta sömnadsbeskrivningar och virkmönster etc.
Runt 2010 kom det en våg av böcker om återbruk, från DoRedo till ett antal amerikanska böcker om att sy om t-shirts. Efter det har det kommit ett par böcker som handlar om återbrukets filosofi, i min bokhylla har jag till exempel Alchemy Arts – Recycling is chic av Kate MacKay.

Mitt senaste fynd – och det är ett fynd! – är en liten tunn bok från 1918 om hur man i krisens och tygransoneringens krigstider tar tillvara de plagg som redan finns i hemmet. Boken Från gammalt till nytt är skriven av Elise Adelsköld, som skrivit så mycket annat. Språket är fantastiskt och teckningarna är vackra som chokladpraliner.

Jag har skannat in ett par sidor och låter dem tala för sig själva.

Och jag kommer aldrig att sälja den här boken.





Publicerat på Lämna en kommentar

Symaskinsmanualer

Man kan kategorisera sin samling in absurdum, om man är lagd åt det hållet.

En delsamling som jag äger består av symaskinsmanualer och reklam för symaskiner. Symaskiner är ett av de ting som hjälper oss att tolka dåtiden och omvärlden. Med vilka argument såldes symaskiner, hur designades de, vem använde dem?

Det finns två utmärkta böcker om symaskiner på svenska, dels Kerstin Sjöqvists bok Symaskinen, dels Genom symaskinens nålsöga av Louise Waldén. De kompletterar och berikar varandra, så du måste inte välja, du kan läsa/skaffa båda.
Boken Old Sewing machines
Jag har också en bunt gamla symaskinsmanualer och reklamhäften. Maskinerna är så otroligt vackra! Jag undrar om våra symaskiner kommer att uppfattas lika vackra om hundra år? Häftena är också vackra.
Till sist har jag en samling med annonser för symaskiner och sybehör. Det är nästan uteslutande kvinnor på bilderna. Någon jeansklädd, skäggprydd man får förekomma i en sjuttiotalsbroschyr, men inte som frontfigur.
Symaskinen är en av de få tekniska prylar som är kvinnligt könskodad. Orsaken till det kan du läsa om i böckerna jag nämner!
Boken Symaskinen av Kerstin Sjöqvist.
Boken Genom symaskinens nålsöga av Louise Walden

 

Annonssida om symaskiner

Publicerat på Lämna en kommentar

Theatre de la Mode

En av mina allra första modeböcker var ett tunt häfte, katalogen för en utställning om mode. Inte särskilt intressant när man inte kunde gå på utställningen, som hade varit hösten 1945 på Nordiska museet i Stockholm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men på den tiden köpte jag allt om mode, och häftet fick vara kvar när åren gick. Jag märkte också att det hade varit en viktig utställning, det hände att den nämndes i artiklar och andra böcker. Och en katalog från 1945 är ändå en katalog från 1945, eller hur? Ingenting man kastar hur som helst.

För något år sen läste jag i den amerikanska tidningen Threads om att man hade hittat saker från utställningen – de hade tydligen varit försvunna. Man refererade då till en bok som skulle komma att skrivas.
Jag köpte förstås boken – och fick hela historien, från idén om att hjälpa den franska modeindustrin efter kriget till publikens reaktioner på de perfekt tillverkade skorna, handskarna och smyckena.

Läs mer genom att söka på Theatre de la Mode.

 

Publicerat på Lämna en kommentar

Hundra år gamla virkmönster

Jag är en samlare. Det har ni nog förstått. Förutom verkliga böcker och tidningar, så samlar jag på mig digitala bilder, mönster, artiklar och idéer. Jag försöker tipsa människor runt omkring mig om alla underbara webbsidor som finns ”out there”.

Här kommer till exempel ett antal virkmönster från 1922 och dessutom ett mönster på tofflor från 1914. Nittonhundrafjorton!

Mönstren är från ”Fleisher’s Knitting and Crochet Manual” från 1922. Jag kommer tyvärr inte ihåg varifrån jag hämtat dem, men jag kan verkligen tipsa om amerikanska universitets institutioner för ”Home Economics” som till exempel The Human Ecology Collection från University of Wisconsin. Där kan man hitta modistböcker från tidigt 1900-tal, bland mycket annat.

 

 

 

Publicerat på Lämna en kommentar

1900-talets klädrevolution

Om vi kunde resa i tiden till förra sekelskiftet skulle vi få problem.

De starka lukterna och den rigorösa etiketten skulle vara knepiga att behärska, men svårast skulle antagligen vara att förklara vad vi hade på oss.

Folk skulle undra. Varför har du så åtsittande underkläder och varför visar du dig i dem? Vad gör du utomhus utan hatt? Vad är det för märkliga metallkedjor längs magen?

Nittonhundratalet är kanske det sekel som sett mest förändring i klädmodet. Det finns knappast någon större modemässig skillnad än den mellan säg, en folkskolelärare 1901 och en personlig tränare 2001.

För lite mer än hundra år sedan var det nämligen inte ens självklart att en rik kvinna kunde lyfta på armarna. Lågt skurna ärmhål och snäva armar gjorde att armarna stannade halvvägs upp.

De långa, tygrika kjolarna slapp en kvinna bara om hon ägnade sig åt någon fritidsverksamhet. Cykling, gymnastik och till och med skidåkning var någorlunda acceptabla sysselsättningar för kvinnor som hade fri tid att spendera. Kjol var fortfarande ett måste, men den var något lättare, något kortare. Till vaderna ungefär.

De allra flesta kvinnor hade ingen fri tid, utan var tvungna att bära barn, laga mat, skörda och tvätta med lång kjol och sjalen över axlarna. Kappor var förbehållna militärer.

Men till och med kjolen och blusen var ett första steg mot våra bekväma livsvillkor. De var nämligen mycket bekvämare än klänning med krinolin, som hade varit modernt seklet dessförinnan.

Just kjol och blus har stått sig genom åren. En arbetande kvinna under det första decenniet var klädd i snäv men fotfri kjol och vit, höghalsad blus. Det var den tidens businessdräkt och en företrädare för den konfektionsindustri som skulle komma när folk inte längre hade tid att sy. Dräkten är antagligen förra seklets mesta kvinnoplagg. Den signalerar kompetens på samma sätt som herrarnas kostym. En kvinna i dräkt tar man inte där man ställer henne!

Men både kvinnor och män har steg för steg kommit närmre kläder som låter människokroppen röra sig naturligt. Man kan ha precis vilken åsikt man vill om dagens modetyranni och likformighet, men nuförtiden kan vi i alla fall röra oss i modeplaggen. Kvinnor kan kliva ut och in ur bilar utan att förlora hedern – även om några amerikanska unga filmstjärnor ständigt visar att de inte har några trosor.

Det är särskilt några plagg som har fört människosläktet dit vi är idag. Det plagg som nog de flesta kommer att tänka på när man pratar om ”befriande kläder” är strumpbyxan. Denna lilla nylontrasa har blivit symbol för sextiotalet även om den kom redan efter andra världskriget. Det bästa som hänt modet! var det många som utropade.

Strumpbyxan var en förutsättning för och följeslagare till de kortkorta klänningarna, som skulle varit för ekivoka utan nylonklädda, ofta färgglada ben. Ett par strumpbyxor var förhållandevis billiga och kortlivade och därmed utmärkta för att testa färger och trender. Det var med strumpbyxorna som det på allvar blev modernt med mönstrade kläder. Idag hittar vi inte bara op-mönstrade strumpbyxor utan till och med kritstrecksrandiga!

Strumpbyxor ersatte korsett, strumpeband och strumpor, som visserligen är lättare att kissa i men som var krångligt och inte minst kallt. Under de kalla krigsvintrarna på fyrtiotalet delade min mamma ut tidningar i kjol. Något alternativ fanns inte, trots att temperaturen gick ner mot minus fyrtio!

Det märkliga är att strumpbyxorna som har varit en sån lättnad för många kvinnor också har blivit skälld för erotikdödare. Borde det inte vara trevligt med rörliga kvinnor?

Kanske det mest revolutionerande i modehistorien är att kvinnor idag bär långbyxor. Egentligen borde det inte vara så märkligt, anatomiskt sett, att kvinnor går klädda i byxor. Och män i kjol!

Men det tog lång tid innan kvinnor kunde bära långbyxor. Ända sedan franska revolutionen, då männen bytte utstyrda knäbyxor mot enkla långbyxor, har nämligen byxor varit en symbol för manlig makt. Byxor har också varit en symbol för vem som bestämmer i familjen. Kanske det går en direkt linje mellan grensöm och egen ekonomi?

Försök har gjorts med ungefär tjugo års mellanrum, men det var först på 1970-talet som långbyxor för kvinnor blev accepterat. Detta med hjälp av Yves Saint Laurents oerhört vackra och sexiga smokingar.

Alla kvinnor nuförtiden är dock inte lika jämställda, och nu pratar jag inte om ojämlikheter på grund av ekonomi eller härkomst. För det är fortfarande otänkbart att engelska drottningen skulle bära byxor.

Antagligen är jeansen modehistoriens mest jämlika plagg, även om Elisabeth II aldrig skulle få ha det på sig. Jeans har inte bara jämnat ut modeskillnader mellan män och kvinnor, utan även mellan generationer, sociala klasser och mellan världsdelarna. Alla kan ha jeans. Alla har jeans.

Byxorna har också betytt mycket för andra delar av samhället. Mjuka, breda soffor var till exempel en omöjlighet så länge modet föreskrev snäva kjolar.

Jeans kan vara både snyggt och modernt. De första plaggen som var både moderna och väldigt bekväma var de stickade tröjor som var populära under 1930- och 40-talen. Det var också nytt att inspirationen kom från arbetarklassen, från fiskare och andra människor som hade stickade tröjor för att de värmde och tillät yviga rörelser.

På tjugotalet användes jersey och trikå uteslutande i underkläder. Därför åstadkom Coco Chanel en revolution hos både modeköpare och andra modekreatörer när hon började göra dräkter och klänningar i enkla material för en luxuös kundkrets. Man kun

de klä sig efter kroppen istället för efter korsetten. Där ligger grunden till våra fritidskläder, mammakläder och barnkläder, som gör leken lättare och befriar kroppen.

Men en liten, liten klädtrasa har haft nästan lika stor verkan som långbyxorna och så småningom jeansen.

Jag pratar om sjaletten. För några år sen hade varje 14-åring med självaktning en liten färggrann sjalett, men annars används sjaletten idag uteslutande av reklamens bondmoror. Det är synd att denna trevliga huvudbonad har blivit en accessoar med töntstämpel.Vi tonåringar syr själva

Sjalettens storhet ligger i att den ersatte hatten. För yngre läsare måste jag förklara ­­– för sextio år sedan hade alla något på huvudet när de gick ut. Sjaletten var lättare att ta på sig och bära än en hatt. Man var fortfarande klädd men det var mycket bekvämare. En sjalett på femtiotalet var sportig och ungdomlig och den kunde vikas ihop i en klänningsficka. Man kunde sy den själv så att den matchade klänningen.

En bok från femtiotalet heter Vi tonåringar syr själva. Där finns mönster på sjaletter, väskor och den underbart söta lilla duschmössehatten, bara en cirkel som rynkades ihop så var den färdig. Kanske fånig för moderna ögon men principen innebar att man inte behövde ha hatt! Och därmed inte handskar!! Damen adjö, tonåring rules!

Numera finns det ju olika kläder för olika åldrar. Långt in på förra seklet ansågs det självklart att barn och ungdomar skulle ha miniversioner av vuxenkläder, men jeansen, rock´n roll och andra världskrigets efterdyningar framkallade tonårsmodet. Sen är det ju en annan sak att folk i alla åldrar klär sig i tonårsmode. T-shirt, jeans, gympaskor, håret i tofs.

Så vad skulle vi säga till folket på gatan 1901? Att vi har maskiner som tar hand om våra bomullskläder och att det inte längre är livsviktigt att kläderna är välstrukna? Att tekniken ständigt utvecklas så att kläderna nu kan kyla oss likaväl som att värma oss?

Eller kanske att de är välkomna att följa med i vår tidsmaskin, och själva prova på den berusande känsla det är att kunna höja armarna över huvudet, sparka med benen och efter en vild dans kunna sjunka ner i en skön fåtölj – allt utan att kläderna hindrar oss.

PS Det finns en man som har gjort en fotobok som handlar om hur fula kvinnor är i byxor. Alla kvinnor, alla byxor. För att bevisa sin tes har han fotograferat kvinnor bakifrån. Märklig man. Märklig bok. Jag har den men vill nog inte sälja den, trots att jag blir förbannad varje gång jag tittar i den. Sök på Women in trousers av Demetri Marchessini. Här på Amazon.

Spara

Spara

Spara

Publicerat på Lämna en kommentar

Mode och rörliga bilder

Mode är inte bara böcker och tidningar. Det finns också mängder av filmer om mode. En del bra, en del oförståeliga, en del konstiga och en del mycket, mycket inspirerande.

Jag har ännu inte sett The Dressmaker med Kate Winslet men ser mycket fram emot det. Den ska vara inspirerande och vacker, enligt vänner som har sett den.

Några riktigt bra filmer om kläder och mode är enligt mig:

Pret à Porter av Robert Altman. Mängder av roliga kostymer och många klicheer. Egentligen en ganska banal film men det är en fest för ögat och man kan njuta av skådespelarnas förmåga att driva med sina egna persona.

Sex & the Cityfilmerna (och teveserien) kan ses som en berättelse om kläder likaväl som om relationer. En av de viktigaste personerna i serien är ju kostymören Patricia Fields.

Många har forskat på teveseriens sätt att skapa personer av kläder och klädstilar av personer. Läs till exempel Reading Sex and the City av Kim Akass och Janet McCabe.

Gosford Park från 2001, också av Robert Altman, är en orgie i trettiotalskläder och inredning. Gillar du Downton Abbey för dess vackra kläder kan det här vara en film för dig.

Om man gillar Askungefilmer, alltså där huvudpersonen genomgår en make-over, kan man se Miss Secret Agent där Sandra Bullock får en total make-over med allt från gångstil till ögonbryn. Roligt om skönhetstävlingar.

Pretty Woman med Julia Roberts och Richard Gere är också en slags Askungefilm, och innehåller några riktigt, riktigt vackra klänningar. Och så den den klassiska scenen där Vivianne talar om för expediterna att de gjort ”a big mistake”.

Andra filmer om och med mode

Legally Blonde (2001) där den trendiga hippa tjejen själv tar hand om sin make-over och blir framgångsrik juridikstudent.

Coco – Livet före Chanel (2009) Historien om Chanel från den modesta början till att vara centrum i modevärlden.

Coco Chanel & Igor Stravinskij (2009) Om Chanels förhållande till den berömde kompositören.

The September Issue (2009) En dokumentär om den tjockaste modetidningen någonsin, fler än 1000 sidor, som kom ut i september 2007. Intressant inblick i en värld som påverkar så många.

Marie Antoinette (2006) Filmen som porträtterade M.A. som en pastellmakron.

Frukost på Tiffany’s (1961) En klassiker med Audrey Hepburn, som ikoniserade så många klädesplagg, ballerinaskor, capribyxor, den lilla svarta klänningen.

Valentino: The Last Emperor (2008) Dokumentär om modedesignern Garavani Valentino.

Djävulen bär Prada (2006) Andy som vill bli seriös journalist får ett jobb som modeassistent åt chefredaktören från helvetet.

The Stepford Wives (2004) En underhållande och snygg version av boken av Ira Levin.

Och förstås Absolutely Fabulous där man kan glädjas åt Edinas brist på modesinne och assistenten Bubbles fantastiska kreationer, medan Patsy glider genom dimmorna i sin ständiga dräkt och dottern Saffron gör uppror genom stickade koftor och säckiga byxor.

Publicerat på Lämna en kommentar

Mönsterkonstruktionssystem

Silver Scissors lilla pärm med skapelser är fantastisk men det är svårt att använda det när man inte har måttbandet som ska vara till. Och måttbandet är ofta borta.

Men så en dag hittade jag måttbandet som hör till! Både jag och loppissäljaren trodde först att det var ett måttband för att mäta insidan på skor. Stor blev glädjen när jag kom hem och såg att det stod Silver Scissors på.

Så nu lägger jag ut bild på måttbandet och på broschyren som ibland finns i början av pärmen.

PS Rita-modeller fungerar på samma sätt, men jag har inte lyckats komma på om det är samma måttband. Det får bli ett senare blogg-inlägg.

Först en bild på måttbandet:

Och sen broschyren som hör till. Kanske det underlättar för någon? Skriv gärna en kommentar om hur det går, eller om du behöver mer information för att kunna njuta av din Silver Scissorspärm.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

Publicerat på Lämna en kommentar

Jag har lika mycket till

Många uttrycker sin förvåning över att jag säljer så mycket böcker, och sådana godbitar!

Den största orsaken är att jag behöver pengar och utrymme, men också att jag har växt ifrån vissa sorters böcker.

När man samlar på någonting, förändras ofta inriktningen på samlingen med åren.

Jag började med att helt kaxigt samla på allt som hade med mode och textil att göra. Ett tag var jag nära att få tag i allt som hade getts ut på svenska (utom mkt sällsynta och dyra saker, förstås).

Men någon gång på nittiotalet ökade utbudet av utländska böcker i både bokhandlar och antikvariat. Då kunde jag inte ha inriktningen ”allt” längre.

Istället började jag koncentrera mig på vissa ämnen, som trettiotalsmode, återbruk, modetidningar och böcker om virkning. Andra kategorier tappade i intresse. Visst kunde jag köpa en bok om modehistoria om den var väldigt billig och jag inte hade den, men egentligen hade jag allt jag kunde önska mig vad gällde modehistoria. Väldigt ofta är bilderna densamma i olika böcker. Jag kunde också köpa ett häfte om vävning om det såg udda / sällsynt/ roligt ut, fastän jag inte alls var intresserad av vävning.

Specialiseringen har nu gått ännu längre, och med tilltagande platsbrist förändras min relation med vissa böcker. Jag inser att jag kanske aldrig har tittat i dem: jag ser att jag köpte boken 1995, jag kommer ihåg hur glad jag var, men jag har faktiskt aldrig läst den! Dags för den att komma till ett nytt hem!

För jag vet ju hur många andra som samlar och vad glada de skulle bli över vissa av mina böcker.

Men det finns en hel del kvar hos mig, om vi säger så:

Jag har nästan alla Clic (modetidning som gavs ut nästan hela åttiotalet). Jag har, tror jag, alla Idé-Journalen (tidning från garnfabrikanten Marks&Kattens som innehåller både mönster och reportage). Jag har alla nummer av DV Mode från starten utom ett. Jag har väldigt många Stilmönsterjournalen och Stilnytt, som kom ut två gånger om året när jag var yngre. Jag kommer ihåg hur jag brukade skriva in i min kalender när nästa skulle komma ut.

Jag skrev också upp i kalendern när nästa Mode-Expressen skulle komma ut, och modebilagorna för Upsala Nya Tidning. Likaså utgivningsdagen för Burda International (vad jag saknar den tidningen!).

Burda gav också ut specialtidningar för att sy brudkläder och festkläder, de har jag nästan allihop och har sytt mängder ur.

Kommer jag att sälja detta? För rätt pris är naturligtvis allt till salu. Men vissa saker kommer att säljas sist. Som Stil-Nytt från åttiotalet som är själva hjärtat i min samling, det första jag samlade på mig. Eller min första modebok, The Gentlewoman’s wardrobe av Angela Huth, med intervjuer av kända engelska kvinnor om kläderna i deras garderober. Fascinerande nördigt.

Men i alla fall, är det något ni letar efter, hör av er. Om jag inte vill sälja kan jag kanske berätta mera om boken eller scanna in en sida. Kanske jag har sett den någon annanstans. Eller kanske jag känner att det är dags för den att få ett nytt hem.

PS Jag har också mängder av broschyrer från 1990-tal, flera meter urklipp från 1989 och framåt, ifall du forskar på något och behöver källmaterial, hör av dig.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara