1900-talets klädrevolution

Om vi kunde resa i tiden till förra sekelskiftet skulle vi få problem.

De starka lukterna och den rigorösa etiketten skulle vara knepiga att behärska, men svårast skulle antagligen vara att förklara vad vi hade på oss.

Folk skulle undra. Varför har du så åtsittande underkläder och varför visar du dig i dem? Vad gör du utomhus utan hatt? Vad är det för märkliga metallkedjor längs magen?

Nittonhundratalet är kanske det sekel som sett mest förändring i klädmodet. Det finns knappast någon större modemässig skillnad än den mellan säg, en folkskolelärare 1901 och en personlig tränare 2001.

För lite mer än hundra år sedan var det nämligen inte ens självklart att en rik kvinna kunde lyfta på armarna. Lågt skurna ärmhål och snäva armar gjorde att armarna stannade halvvägs upp.

De långa, tygrika kjolarna slapp en kvinna bara om hon ägnade sig åt någon fritidsverksamhet. Cykling, gymnastik och till och med skidåkning var någorlunda acceptabla sysselsättningar för kvinnor som hade fri tid att spendera. Kjol var fortfarande ett måste, men den var något lättare, något kortare. Till vaderna ungefär.

De allra flesta kvinnor hade ingen fri tid, utan var tvungna att bära barn, laga mat, skörda och tvätta med lång kjol och sjalen över axlarna. Kappor var förbehållna militärer.

Men till och med kjolen och blusen var ett första steg mot våra bekväma livsvillkor. De var nämligen mycket bekvämare än klänning med krinolin, som hade varit modernt seklet dessförinnan.

Just kjol och blus har stått sig genom åren. En arbetande kvinna under det första decenniet var klädd i snäv men fotfri kjol och vit, höghalsad blus. Det var den tidens businessdräkt och en företrädare för den konfektionsindustri som skulle komma när folk inte längre hade tid att sy. Dräkten är antagligen förra seklets mesta kvinnoplagg. Den signalerar kompetens på samma sätt som herrarnas kostym. En kvinna i dräkt tar man inte där man ställer henne!

Men både kvinnor och män har steg för steg kommit närmre kläder som låter människokroppen röra sig naturligt. Man kan ha precis vilken åsikt man vill om dagens modetyranni och likformighet, men nuförtiden kan vi i alla fall röra oss i modeplaggen. Kvinnor kan kliva ut och in ur bilar utan att förlora hedern – även om några amerikanska unga filmstjärnor ständigt visar att de inte har några trosor.

Det är särskilt några plagg som har fört människosläktet dit vi är idag. Det plagg som nog de flesta kommer att tänka på när man pratar om ”befriande kläder” är strumpbyxan. Denna lilla nylontrasa har blivit symbol för sextiotalet även om den kom redan efter andra världskriget. Det bästa som hänt modet! var det många som utropade.

Strumpbyxan var en förutsättning för och följeslagare till de kortkorta klänningarna, som skulle varit för ekivoka utan nylonklädda, ofta färgglada ben. Ett par strumpbyxor var förhållandevis billiga och kortlivade och därmed utmärkta för att testa färger och trender. Det var med strumpbyxorna som det på allvar blev modernt med mönstrade kläder. Idag hittar vi inte bara op-mönstrade strumpbyxor utan till och med kritstrecksrandiga!

Strumpbyxor ersatte korsett, strumpeband och strumpor, som visserligen är lättare att kissa i men som var krångligt och inte minst kallt. Under de kalla krigsvintrarna på fyrtiotalet delade min mamma ut tidningar i kjol. Något alternativ fanns inte, trots att temperaturen gick ner mot minus fyrtio!

Det märkliga är att strumpbyxorna som har varit en sån lättnad för många kvinnor också har blivit skälld för erotikdödare. Borde det inte vara trevligt med rörliga kvinnor?

Kanske det mest revolutionerande i modehistorien är att kvinnor idag bär långbyxor. Egentligen borde det inte vara så märkligt, anatomiskt sett, att kvinnor går klädda i byxor. Och män i kjol!

Men det tog lång tid innan kvinnor kunde bära långbyxor. Ända sedan franska revolutionen, då männen bytte utstyrda knäbyxor mot enkla långbyxor, har nämligen byxor varit en symbol för manlig makt. Byxor har också varit en symbol för vem som bestämmer i familjen. Kanske det går en direkt linje mellan grensöm och egen ekonomi?

Försök har gjorts med ungefär tjugo års mellanrum, men det var först på 1970-talet som långbyxor för kvinnor blev accepterat. Detta med hjälp av Yves Saint Laurents oerhört vackra och sexiga smokingar.

Alla kvinnor nuförtiden är dock inte lika jämställda, och nu pratar jag inte om ojämlikheter på grund av ekonomi eller härkomst. För det är fortfarande otänkbart att engelska drottningen skulle bära byxor.

Antagligen är jeansen modehistoriens mest jämlika plagg, även om Elisabeth II aldrig skulle få ha det på sig. Jeans har inte bara jämnat ut modeskillnader mellan män och kvinnor, utan även mellan generationer, sociala klasser och mellan världsdelarna. Alla kan ha jeans. Alla har jeans.

Byxorna har också betytt mycket för andra delar av samhället. Mjuka, breda soffor var till exempel en omöjlighet så länge modet föreskrev snäva kjolar.

Jeans kan vara både snyggt och modernt. De första plaggen som var både moderna och väldigt bekväma var de stickade tröjor som var populära under 1930- och 40-talen. Det var också nytt att inspirationen kom från arbetarklassen, från fiskare och andra människor som hade stickade tröjor för att de värmde och tillät yviga rörelser.

På tjugotalet användes jersey och trikå uteslutande i underkläder. Därför åstadkom Coco Chanel en revolution hos både modeköpare och andra modekreatörer när hon började göra dräkter och klänningar i enkla material för en luxuös kundkrets. Man kun

de klä sig efter kroppen istället för efter korsetten. Där ligger grunden till våra fritidskläder, mammakläder och barnkläder, som gör leken lättare och befriar kroppen.

Men en liten, liten klädtrasa har haft nästan lika stor verkan som långbyxorna och så småningom jeansen.

Jag pratar om sjaletten. För några år sen hade varje 14-åring med självaktning en liten färggrann sjalett, men annars används sjaletten idag uteslutande av reklamens bondmoror. Det är synd att denna trevliga huvudbonad har blivit en accessoar med töntstämpel.

Sjalettens storhet ligger i att den ersatte hatten. För yngre läsare måste jag förklara ­­– för sextio år sedan hade alla något på huvudet när de gick ut. Sjaletten var lättare att ta på sig och bära än en hatt. Man var fortfarande klädd men det var mycket bekvämare. En sjalett på femtiotalet var sportig och ungdomlig och den kunde vikas ihop i en klänningsficka. Man kunde sy den själv så att den matchade klänningen.

En bok från femtiotalet heter Vi tonåringar syr själva. Där finns mönster på sjaletter, väskor och den underbart söta lilla duschmössehatten, bara en cirkel som rynkades ihop så var den färdig. Kanske fånig för moderna ögon men principen innebar att man inte behövde ha hatt! Och därmed inte handskar!! Damen adjö, tonåring rules!

Numera finns det ju olika kläder för olika åldrar. Långt in på förra seklet ansågs det självklart att barn och ungdomar skulle ha miniversioner av vuxenkläder, men jeansen, rock´n roll och andra världskrigets efterdyningar framkallade tonårsmodet. Sen är det ju en annan sak att folk i alla åldrar klär sig i tonårsmode. T-shirt, jeans, gympaskor, håret i tofs.

Så vad skulle vi säga till folket på gatan 1901? Att vi har maskiner som tar hand om våra bomullskläder och att det inte längre är livsviktigt att kläderna är välstrukna? Att tekniken ständigt utvecklas så att kläderna nu kan kyla oss likaväl som att värma oss?

Eller kanske att de är välkomna att följa med i vår tidsmaskin, och själva prova på den berusande känsla det är att kunna höja armarna över huvudet, sparka med benen och efter en vild dans kunna sjunka ner i en skön fåtölj – allt utan att kläderna hindrar oss.

PS Det finns en man som har gjort en fotobok som handlar om hur fula kvinnor är i byxor. Alla kvinnor, alla byxor. För att bevisa sin tes har han fotograferat kvinnor bakifrån. Märklig man. Märklig bok. Jag har den men vill nog inte sälja den, trots att jag blir förbannad varje gång jag tittar i den.

Sök på Women in trousers av Demetri Marchessini. Här på Amazon.

Spara

Spara

Spara