Modetidningen som tidskapsel

Om man vill lära sig om modehistorien ska man läsa en modetidning, sade redan Anatole France. Om modet förstås, men även vad människor drömde om och hade råd med.

Le Petit Echo de la Mode var en fransk veckotidning för damer som publicerades i över hundra år. Den startades av Charles Huon de Penanster 1879 och lades ner 1983, och nästan hela den tiden kom den ut en gång i veckan. Redan från början var den en veckotidning med mode och livsstil, riktad mot kvinnor med traditionell, familjeinriktad livsstil.

Idag är den mycket omtyckt av vintageälskare för sina klara illustrationer som är lätta att tolka för den som vill sy.

De första åren var upplagan runt 200 000 per vecka och detta växte så att den gavs ut i miljonupplaga under sextiotalet.

Under andra världskriget blev tidningen både mindre och tunnare pga brist på papper. Den gavs också ut mer sällan men numreringen behölls, så ett åttasidigt nummer från 1944 kan heta t ex no 39-42.

Med tidningar som Le Petit Echo de la Mode får man förstahandsinformation, inte om vad folk bar, men vad de ville bära. Man får också mängder av insikter i hur folk hade det, när man tittar på reklamen.

Tidningen här intill har utgivningsdatum 24 juni 1945. Man kunde le och leka igen. Jag tycker hela illustrationen andas lättnad.

Som Anatole France sade (fast på franska) I would quite simply pick, my friend, a fashion magazine in order to see how women will dress a century after my passing. And these rags would tell me more about humanity’s future than philosophers, novelists, preachers, or scholars.

Fritt översatt: jag skulle välja en modetidning för att se hur kvinnor klär sig ett sekel efter min död. Och dessa trasor skulle berätta mer om mänsklighetens framtid än vad filosofer, författare, präster eller akademiker skulle kunna göra.

Ett sekel efter Frances död blir år 2024. Vi är snart där. Under tiden kan vi lära oss mer om historien genom en modetidning än på många andra sätt. Läs t ex en av de franska, engelska eller tyska modetidningarna från andra världskriget. Särskilt intressant är de första numren efter krigets slut, när de är fyllda av annonser om nagellack (för att flyget inte längre behöver kemikalierna), om artiklar om bombade städer som modiga resenärer fotograferat, om tips om hur man använder sina gamla kläder på ett helt nytt sätt. Ransoneringen fortsatte i många fall ända in på femtiotalet, men suget efter nya kläder var större än någonsin.

Jag har brittiska Vogue från maj 1945, ”The Victory number”. Det är tecknat en enhörning på framsidan, med sitt horn i rött, blått och vitt. Jag blir alltid gråtfärdig när jag läser det. Insändarbreven som berättar om saknad av barn och man, men också förhoppningarna att folk ska kunna fortsätta prata med varandra som man gjort under kriget. De hemska bilderna från Dresden, och vetskapen att det var folks hembygd. Annonsen från Jaeger som stolt men vemodigt förklarar att nu säljer de den allra sista scarfen i den långa serien av Propaganda Scarves.

Inte den sista scarfen men kanske en av de första.

Kunskapen går rätt in i hjärtat. Det är en av anledningarna till att jag älskar gamla modetidningar.

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara